SVENSKS HISTORIA artikel 74
Knut den store (eng. Canute the Great, da. Knud I den Store, no. Knut den mektige), d. 1035, kung av England från 1016, av Danmark från 1018 och av Norge från 1028, son till Sven Tveskägg och en slavisk prinsessa. K. deltog som ung i erövringen av England 1013 men måste efter faderns död 1014 temporärt ge upp danskväldet där till den återvändande anglosaxiske kungen Ethelred II och dennes son Edmund II Järnsida samt bege sig till Danmark. Men K. invaderade ånyo England 1015, och sedan både Ethelred och Edmund avlidit 1016 kunde han ta den engelska tronen i besittning. Han legitimerade följande år sin härskarställning genom att gifta sig med Emma av Normandie, Ethelreds änka. När K:s bror Harald, faderns efterträdare i Danmark, dog redan 1019, blev han kung också där. En kort tid efter slaget vid Helge å (ca 1026) tycks han ha behärskat Mälarområdet, och 1028 lade han under sig Norge. I det välde med Nordsjön som centrum som K. därmed hade skapat såg han dock England som kärnlandet. Där sökte han konsekvent minska spänningarna mellan nordbor och anglosaxare, bl.a. genom att redan 1018 hemförlova erövringshärens huvuddel och behålla enbart den manstarka hirden som livvakt samt genom att ingripa kraftfullt mot vikingaanfall. K. stödde sig i sin regeringsutövning alltmer på infödda stormän och gynnade också den anglosaxiska kyrkan, bl.a. den mission som denna bedrev i Danmark i tävlan med ärkesätet Hamburg-Bremen. Han gjorde även en insats som lagstiftare i England. Redan i livstiden lät K. utse sin och Emmas son Hardeknut till sin efterträdare i Danmark, medan Sven, en av hans söner med frillan Aelfgifu (Alfiva), sattes att regera Norge med moderns stöd. Aelfgifus och K:s son Harald Harfot efterträdde K. på den engelska tronen. K. är begravd i katedralen i Winchester.
