SVENSKS HISTORIA artikel 150
åR 1319 Magnus Eriksson, 1316-74, kung av Sverige 1319-64 och av Norge 1319-55, son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg; gift 1335 med Blanka av Namur. Treårig ärvde M. Norge efter morfadern Håkon V Magnusson och valdes till svensk kung. Hans framtidsutsikter föreföll då ljusa, men han drabbades snart av en serie motgångar, ytterst beroende på starkt försämrade statsfinanser. Svårigheterna började med att modern uteslöts ur förmyndarregeringarna; rikenas rådsaristokrati kunde sedan ganska ostört stärka sin kontroll över centralmakten. Då M., troligen 1331, formellt tog över styrelsen, blev han därför till en början ett redskap för rådets fortsatta maktutövning. Sålunda var det knappast han själv som 1332 fattade beslutet att från greve Johan III av Holstein inlösa pantlänet Skåne (med bl.a. Blekinge). Inkomster från Skånemarknaden m.m. lovade visserligen att göra affären långsiktigt lönsam. Den väldiga kapitalinsatsen (34 000 mark silver) lade dock grunden till M:s notoriskt usla ekonomi, som hindrade effektiv bekämpning av det särskilt i Sverige starka rådets inflytande och som där ca 1350 mognade till en svår statsfinansiell kris.
SVENSKS HISTORIA artikel 149
År 1280 Erik Magnusson (no. Eirik Magnusson), kallad Erik Prästhatare, 1268-99, norsk kung, son till Magnus Lagaböter och den danska kungadottern Ingeborg. Vid faderns död 1280 var E. omyndig, och hans förmyndarregering, ledd av E:s moder och decimerad av stormän, råkade i öppen strid med kyrkan genom att inskränka dess privilegier. Härav fick kungen sitt vedernamn, trots att han personligen var utan skuld till konflikten. Förmyndarna gjorde vidare ett misslyckat försök att begränsa hanseaternas rättigheter i Norge. E:s egen utrikespolitik präglades främst av en långvarig konflikt med Danmark, där han som dotterson till den 1250 mördade Erik Plogpenning hade arvsanspråk mot kungaättens regerande gren. E. stödde därför efter mordet på Erik Klipping 1286 de danska stormän som dömdes fredlösa för detta. E:s två giftermål med skotska prinsessor var uttryck för Norges antihanseatiska, västliga orientering under hans tid.
SVENSKS HISTORIA artikel 148
År 1263 Magnus VI Lagaböter (no. Magnus 6 Lagabøte, 'lagförbättraren'), 1238-80, kung av Norge från 1263, son till Håkon IV Håkonsson och gift med Erik Plogpennings dotter Ingeborg. M:s regering är, som tillnamnet anger, minnesvärd främst för en omfattande rikslagstiftning: landslagen 1274-76, stadslagen 1276, revisionen av tronföljdslagen och en ny hirdstadga (med ökade rättigheter för stormännen) 1273 samt uppgörelsen mellan kyrka och stat i Tønsberg 1277. Den norska utrikespolitiken var under M:s tid mestadels fredlig. Han avstod 1266 Hebriderna och Isle of Man till den skotske kungen mot ekonomiskt vederlag, och 1267 knöts Orkney- och Shetlandsöarna fastare till Norge. Relationerna till Sverige försämrades dock efter Valdemar Birgerssons avsättning 1275. Far till Erik Magnusson (Prästhatare) och Håkon V Magnusson.
